»Vi hyser inga som helst tvivel om – det är rentav vår arbetshypotes – att ett fritt samhälle är vad allt upplysningstänkande syftar till. Ändå menar vi oss lika tydligt se att just detta tänkande, i lika hög grad som de konkreta historiska former och samhällsinstitutioner det växer samman med, samtidigt bär på fröet till den rörelse i motsatt riktning vi nu bevittnar på alla områden. Om upplysningen inte reflekterar över denna motverkande tendens, beseglar den sitt eget öde.» Upplysningens dialektik tillkom mot slutet av andra världskriget på den amerikanska västkusten där de tyska filosoferna Max Horkheimer (1895–1973) och Theodor W Adorno (1903–1969) levde i exil. Mot bakgrund av deras dubbla erfarenhet av nazismen och den amerikansk masskulturen utvecklar de en djupt pessimistisk tolkning av den västerländska kulturutvecklingen. Upplysningens löfte om ett utträde ur omyndighet har slagit om i ett blint instrumentellt förnuft och en lika blind underhållningsindustri. Det är en mörk bok om upplysningens självförstörelse – som samtidigt försöker håller hoppet vid liv. Upplysningens dialektik är ett av 1900-talets centrala civilisationskritiska verk och haft en stor betydelse för synen på det moderna projektet.