Ur redaktörernas inledningskapitel: »Idén att nya medier har potential att få människor delaktiga i samhällslivet är långt ifrån ny. I en artikel i tidskriften Ord & Bild från 1970 skriver Hans Magnus Enzenberger: ”De nya medierna är till sin struktur jämlika. Genom en enkel omkopplingsprocess kan vem som helst delta i dem: själva programmen är immateriella och kan oinskränkt reproduceras. Därigenom står elektroniska media i motsats till äldre media, som boken eller tavelmåleritet, vars exklusiva klasskaraktär är uppenbar”. Då, för 45 år sedan, handlade det om elektroniska medier, så som kabelteve, videobandspelare, kopieringsapparater, databanker, etc. När, och om, dessa hamnar i händerna på massorna uppkommer möjligheter att förändra rådande maktstrukturer inom ”medvetandeindustrin”, som Enzenberger uttrycker det. Han exemplifierar med radions betydelse under befrielsekamperna i tredje världen och nyhetsmediernas roll i kritiken mot Vietnamkriget på 1960- och 70-talet. Idag är de nya medierna sociala medier. Massan är utbytt mot individer sammankopplade i nätverk, där ”alla” ges möjlighet och direkt uppmanas att delta, att dela med sig av information. Individen är numera en del av medvetandeindustrin och genom sitt deltagande – ekonomiskt, socialt och politiskt – anses hon kunna förändra formerna för organisering och politiskt engagemang på de flesta områden. Det har sagts att de ökade möjligheterna för interaktivitet och användargenererat innehåll kan verka demokratiserande då det öppnar offentliga arenor för tidigare marginaliserade grupper. Men engagemanget har också kritiserats för att ha blivit mer ytligt, mer lättviktigt, när allt som behövs är ett klick eller en like. Användningen och spridningen av sociala medier har ökat kraftigt i Sverige de senaste åren. Parallellt med detta växer betydelsen för denna typ av medier och nätverk inom opinionsbildning och som källa till innehåll i traditionella massmedier. Trots den utbredda användningen så finns det förhållandevis få studier gjorda som belyser frågor om förhållandet mellan sociala medier och politik, inte minst i en svensk kontext. Denna bok är ett försök till ett bidrag i den riktningen. Det övergripande syftet med boken är att ge kunskap om sociala mediers förhållande till politiskt deltagande i olika former och hur relationen kan förstås teoretiskt och empiriskt. Att intressera sig för förhållandet mellan medier och deltagande är ingenting nytt, utan det följer med varje ny medial epok. Digitaliseringen av samhället har aktualiserat denna frågeställning särskilt starkt. Sociala medier medför möjligheter till en vardaglig form av engagemang och deltagande i olika politiska och sociala frågor. Detta gäller både globalt, regionalt och lokalt. Målsättningen med den här boken är att ge fördjupade och nyanserade kunskaper om hur sociala medier kan fungera politiskt i människors vardag. [...] Vi tänker oss politik i vid mening, eller som Ernesto Laclau skriver: ”Det politiska är i någon mening den sociala världens anatomi” . Det kan syfta på allt ifrån strategiska partipolitiska aktiviteter till enskilda individers viljeyttringar på nätet. ”Det politiska” kan också ligga i att sociala medier kan underbygga en marknadsekonomisk syn på verkligheten genom att skapa utrymme för reklam och marknadsföring. Vidare finns det politiska i att sociala medier används för att utmana normer och bryta med ”det innevarande”. Här kan det handla om att de utmanar könsstereotyper eller förstärker rasifierande bilder. Men det här betyder inte att allt är politiskt, eftersom en sådan ingång kan vara en analytisk återvändsgränd. I stället ger varje kapitel teoretiska motiveringar till hur politik kan förstås i varje studies egen specifika empiriska kontext. Det politiska ges således en ”lokal” förankring och vi ser det både som en utmaning och en huvudpoäng att teoretiskt kunna förstå politik i olika situationer och sammanhang.» Digital politik innehåller bidrag av Jonas Andersson Schwarz, Linda Berg, Maria Carbin, Eric Carlsson, Stefan Gelfgren, Jenny Gunnarsson Payne, Anders Johansson, Anna Johansson, Anders Olof Larsson, Simon Lindgren och Bo Nilsson.