Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor – eller Heimskringla (”Kringla heimsins” – ”Världens krets”) som verket ofta benämns efter handskriftens två första ord – har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatthet så till uttryck.

Denna första del av Nordiska kungasagor tar sin början i mytisk tid med asarnas invandring och de förhistoriska Ynglingakungarna i Uppsala och sträcker sig fram till Olav Tryggvasons tid, fram till den storslagna skildringen av slaget vid Svolder år 1000.