Michail Bachtins Dostojevskijs poetik är en av de mest inträngande studier som gjorts av Dostojevskijs författarskap. Michail Bachtin framför här sina nyskapande idéer om den polyfona romanen och romanordets dialogiska karaktär och ger därmed en fördjupad och ny bild av Dostojevskijs författarskap. Det var också denna bok som ledde till nyupptäckten av Bachtin under 1960-talet. Dostojevskijs poetik är på en och samma gång en lysande litterär monografi och ett djärvt och nydanande filosofiskt arbete. Genom en rad närläsningar av centrala Dostojevskijtexter och genom litteraturhistoriska genreperspektiv från antiken och framåt visar Michail Bachtin på såväl det unika och revolutionerande i Dostojevskijs insats som på de traditioner och genrer från vilka han utgått, bl.a. den sokratiska dialogen, den menippeiska satiren och den medeltida karnevalen. I centrum för Bachtins undersökning står frågorna om språkets öppna och oavslutade natur – ytterst återgående på en demokratisk vision om en fri och gränsöverskridande kultur. Boken föreligger nu i en ny utgåva där översättarna gått igenom sin översättning. Om den första utgåvan skrev Nils Schwartz i Expressen: »Bachtins bok är inte bara en nyckel till det innersta, hemliga rummet i Dostojevskijs oroligt pulserande romanvärld, denna motsägelsefulla kropp av häftigt strömmande ord, den är också en bok att hämta mod och förtröstan ur, att söka sig en livshållning i, med bevarad och förstärkt nyfikenhet på världen och medmänniskorna, i trots mot all föregiven determinism och resignerad erfarenhet. ... Läs, läs!»